Från ”Slätta” i Skaraborg, närmare bestämt i små orter som Töreboda och Mariestad har punken frodats i årtionden. Namn som Anti-Cimex, Wolfpack/Wolfbrigade och, så klart, Asta Kask är bara några av namnen med medlemmar från de här trakterna.
Någonstans i slutet av 70-talet repade ett band som då hette X-tas och senare skulle byta namn till Asta Kask. Resten är svensk punkhistoria.
Även om bandet än idag uppträder i olika form så är klivet bak till 1986 och skivan Aldrig en LP (alternativt Aldrig en CD) utgiven på Rosa Honung (en historia i sig om hur det skar sig i långtgångna konflikter mellan band och det skivbolaget…) en skiva jag vänder tillbaka till med jämna mellanrum. Faktiskt bandets sista fullängdare innan man upplöstes, för att långt senare återuppstå igen.
Ljudbilden på skivan är tungt, rått och snabbt. Med dystra texter om krig (som sig bör), ångest och ett brinnande kärnkraftverk.
Jag drömde i natt om människor som dog
Ett bländande ljus som släckte våran jord
Människor som skrek, människor som brann
Staden luktade lik, staden stod i brand
Jag irrade runt på gator, jag irrade runt på torg
Det enda som jag såg, det var ju människors sorg
Deras skräck blandades med hat
Paniken var total, men var det sant som dom sa
Ringhals brinner, Ringhals brinner, Ringhals brinner
Staden står i brand
Ringhals brinner, Ringhals brinner, Ringhals brinner
Staden står i brand
På sistone har det mest talats om att en av bandets ursprungsmedlemmar kämpar med canser där ett par stödgalor gavs i Stockholm för ett år sedan eller så. Vi hoppas på tillfrisknande och mer musik från slättas punkstoltheter.
Tills dess får Aldrig en LP snurra vidare. Tips för dig som vill ta dig an svensk punkhistoria.
Lämna ett svar