Här om dagen damp ett nytt nummer av Sweden Rock Magazine ner i lådan. Omslaget pryddes av Chris Holmes från WASP som i en fyllig intervju berättar om det vilda 80-talet för gruppen.
Min vana trogen plockade jag fram en platta att ha på medan läsning sker. Valet föll på den i mitt tycke bästa som bandet gett ut; The Headless Children.
Det är svårt att prata om WASP utan att tänka tillbaka på det legendariska klippet i svensk TV med Siewert Öholm. Men, det ämnet är kanske vid det här laget uttjatat. För den som, mot all förmodan, inte sett klippet rekommenderas en tur till Youtube. Det är humor – på riktigt, riktigt hög nivå!
Om klippet som refereras till ovan är av toppklass så är The Headless Children av världsklass. Det här är ett sånt där album som inte har några svaga spår. Istället radas det ena mästerverket efter det andra upp.
1989 var året då trion bestående av Blackie Lawless, nämnde Chris Holmes och Johnny Rod släppte den här utgåvan till öronen. Inlånad på trummor var Frankie Banali och en keyboard sköttes av Uriah Heep legendaren Ken Hensley.
WASP hade en tendens att chocka på den här tiden med sina shower. Och titeln gav en och annan tankar om vad som var i görningen för kommande turnéer. Skivan inleds hur som med ett kort, dystert intro till låten Heretic (The Lost Child) och direkt förstår man att bandet med denna platta är något annat än vad man var tidigare. Texterna är annorlunda, soundet tyngre.
Plattan fortsätter med en cover på The Whos låt “The Real Me” för att fortsätta till titelspåret med ett helt briljant gitarrspel. Plattan visar även på en bra vidd när det en bit in dyker upp en ballad i form av Forever Free som funkar riktigt bra i låtmixen.
Summerat är The Headless Children ett suveränt album med aggressiv sång, mängder av grymma riff och en keyboard som ger ett läskigt skimmer till låtarna.
Ett mästerverk!
Lämna ett svar