Jag minns på mellanstadiet. Vi hade en musiklärare som älskade vinyl. Än mer älskade han att spela upp den för oss ungar. Varje fredag som någon slags ”roliga timmen” vände han plattor och vi barn fick sätta betyg på dem. Det blev någon slags ”svensktoppen” i klassen där poängen högtidligt lästes upp och vinnare utsågs.
Ett av de band jag minns från just denna övning var The Creeps. Någon vecka blev de så populära att de knep första platsen.
Mest kända blev bandet kanske inte för den platta som just nu snurrar hemma hos mig, utan för skivan Blue Tomato och låten Ooh – I like it! samt att man på samma album hade låten Smash som blev titellåt till TV-serien med samma namn. Ett humorprogram som på den tiden var omåttligt populär.
Men trotts att ovan skiva blev bandets stora break så menar jag att den här skivan som kom ett par år tidigare är både jämnare och bättre. Det karaktäristiska för bandet är sångaren Robert Jelineks djupa stämma och återkommande ”ooohh” samt hammondorgeln som är framträdande i gruppens något punkiga och småstökiga rock.
Det som presenteras är fräsig partyrock och bandet kan väl delvis benämnas som just ett partyband. Det var väl så man gjorde sig ihågkomna med röjiga spelningar.
Något bortglömda är man idag, oförtjänt kanske. Den här plattan är väl värd sina nästan 35 minuters lyssning.
Lämna ett svar