Från mitt pojkrum brukade det under slutet av 80- och börjat av 90-talet ljuda ut hårdrock. På skolgården var det en beef mellan hårdrockare och synthare. Inte skulle jag erkänna att musiken från syrrans rum strax bredvid ibland faktiskt var bra. Som när hon lirade synthplattor med Depeche Mode.
Så här ”några” år senare har man lite mer förnuft. En bra låt är en bra låt. Oavsett genre. Så även om genren råkar heta synth.
”Violator” är det sjunde studioalbumet av britterna i Depeche Mode, släppt den 19 mars 1990. Tydligen är jag inne i en period när jag enbart lyssnar på skivor som brukar rankas som fullpottare. Violator får väl anses Depeche Modes mest framgångsrika och inflytelserika verk – och för den delen det album som brukar benämnas som deras bästa. Albumet markerar en övergång till ett mer polerat och tillgängligt sound, samtidigt som det behåller bandets mörka och emotionella stil.
Den innehåller några av Depeche Modes mest kända låtar, inklusive ”Personal Jesus”, ”Enjoy the Silence”, och ”Policy of Truth”. ”Violator” var en kommersiell succé och nådde topplistor över hela världen liksom en ständig rotation hos den då så viktiga TV kanalen MTV.
Producenten Flood och bandmedlemmen Alan Wilder spelade en stor roll i albumets produktion och den sistnämnde är väl den som varit bandets främste låtskrivare. Därmed också den mest saknade när han några år senare lämnade bandet åt dess öde. Enligt många just ett öde där låtskrivandet aldrig repade sig igen.
”Violator” hyllas ofta för sin innovativa ljuddesign och lyriska djup. Ett tidlöst album som än idag levererar.
Det var det här med att vara inne på 10 av 10 album. Här näst får det bli något mer obskyrt, men visst, när den här skivan ekar ut är det just en tiopoängare som läggs tillbaka i fodralet och in i hyllan.
Lämna ett svar