En fråga som återkommer lite då och då är hur man ska gradera skicket på vinyl. Det är inte alltid helt enkelt eller självklart. Men låt oss försöka bena ut hur!
Till att börja med är det skillnad på den som säljer en enstaka skiva som den spelat och därmed känner skicket på och den som säljer många skivor och enbart visuellt granskar. Jag har t ex ingen som helst möjlighet att spela igenom alla skivor jag lägger upp i butiken på den här sidan, dygnets timmar är inte ens nära att räcka till för det. Därmed är allt som läggs upp där visuellt granskat. Det är också det vanligaste om du köper från butik eller ropar in något från Tradera från de som säljer mycket.
Att köpa vinyl är därmed alltid förknippat med en viss chansning. Det finns skivor som ser bra ut, men som trotts det har knaster när du väl lägger nålen på skivan och spelar upp tonerna. Andra skivor har en hel del mindre lines, men som knappt hörs alls. Att köpa begagnat, är just att köpa begagnat.
Det vanliga sättet att bedöma skivor är utifrån antingen graderingssystemet Goldmine eller graderingssystemet Record Collector.
Det förstnämnda är det vanligaste och går efter en skala från Mint till Poor. Skivorna bedöms på samma sätt oavsett om skivan är inköpt i år eller är pressad på 1950-talet. Ju äldre skiva, ju ovanligare att hitta en med hög gradering.
Bedömningen brukar vara ungefär så här:
Mint (M)
Helt perfekt på alla sätt. En helt ny skiva som aldrig är spelad.
De flesta använder endast detta betyg på en helt ny och inplastad skiva.
Near Mint (NM)
Helt perfekt på alla sätt. Endast spelad fåtal gånger. Inga tecken på slitage. Så väl skiva som omslag som bedöms som NM ska se ut som att det kom direkt från en skivbutik och öppnades för första gången. Helt, rent, fint och utan några som helst repor eller märken.
Very Good Plus / Excellent (VG+)
Media: Få mycket lätta repor eller märken som inte påverkar uppspelning. Lätt skevhet som inte påverkar ljudet är okej. Mindre tecken på hantering är också acceptabla, till exempel typiska märken runt centrumhålet, men upprepad spelning har inte förvrängt hålet.
Omslag: omslag ska endast ha mindre slitage. Kan ha lite lätt nötning i sömmarna och hörnen eller en liten spricka (mindre än 2,5 cm) längst ner, som är den mest utsatta delen. Kan även ha någon form av ”cut-out”-märke (urskuret hörn eller hål).
Very Good (VG)
Media: Flera lätta repor som är så djupa att man kan känna dem med en nagel. Kan höras vid intron eller mjuka passager, men som inte stör märkbart. Mindre skrift eller klistermärke på etikett kan förekomma.
Omslag: Gott skick men med tydliga tecken på mänsklig hantering.
Kan ha flera lätta märken, skadade hörn etc. Kan ha klistermärken/spår av klistermärken eller något skrivet. Kan ha flera lättare veck och även mindre sprickor i sömmar.
Good (G)
Media: Betydande ytljud, repor och synligt spårslitage. Sliten etikett eller betydande mängd skrift eller klistermärken.
Omslag: Split i omslag, tydliga ringmärken efter skiva, skrivet med stora bokstäver över hela omslaget etc.
Fair / Poor (F/P)
Media: Kommer inte kunna spela igenom utan att hoppa eller fastna. Rejält böjd eller trasig.
Omslag: Har en hel seam split / kan inte hålla skivan inom fodralet. Helt böjd etc.
Summering och tips!
Ett bra tips är att lära känna din handlare. En del är lite väl positiva medan andra är ytterst konservativa och gör hårdare bedömningar. De sistnämnda är ofta de mer pålitliga och de som är värda att handla av fler gånger. Det är också den kategorin vi själva försöker tillhöra på Funtime. Du ska snarare överraskas av det goda skicket än vice versa.
Ju bättre skick, ju högre är så klart värdet. Ju nyare skiva ju kräsnare på skicket kan du vara som köpare. Medan kompromisserna får vara fler ju äldre skiva det är du söker efter.
Något att tillägga? Skriv gärna en kommentar, med tiden kanske vi gör en version 2 av denna artikel med er input!
Lämna ett svar