Året är 1991. Jag befinner mig på en fritidsgård i Västergötland. På besök är Köttgrottorna. Trallpunkbandet från Stockholm.
Efter ovan spelning har man stött på det här bandet vid ett antal tillfällen. Alltid lika spelglada. Alltid lika pubertala. Även så här över 30 år senare.
I Sundbyberg hittas spelstället Encore. Ett ställe som slog upp portarna strax efter pandemin och strax efter att Stockholm slaktat det ena spelstället efter det andra. Där ställena för att se mindre intima konserter blivit allt färre. Det här blev första bekantskapen med stället, om än inte det sista.
Det är så klart nostalgi som står på tapeten när en akt som Köttgrottorna tar med sig några vänner (som Varnagel och I Väntan på Torson) och ställer till med konsert två dagar i rad.
– Ingen låt kommer spelas båda kvällarna, det blir två unika set, hojtar basisten och sångaren Mongo från scenen.
Synd, tänker jag. Som bara ska gå en dag och inte är särskilt uppdaterad på vad bandet släppt de senaste 20 åren. Men en del gammal bekant trall dammas av.
Den femton minuter långa blueslåten Grusgrop (nåja, det är så denna 3 sekunderslåt brukar annonseras) och hits som The Ornitologs, Full och Dum och Zuga.
Trallpunk är alltid trallpunk. Det är spelglädje, humor och en och annan spark uppåt. Tyvärr är ljudet inget vidare denna kväll och det tar många gånger en stund innan man identifierar vilken låt som framförs från scenen. Synd. Så tycker även en del av publiken som tråkigt nog glesas ut under spelningens gång. Inte bandets fel, man gör det man kan, med det man har.
1991 var ett tag sedan. Men visst är trallpunk fortfarande rätt skoj – även 2025!
Lämna ett svar