Hur många gånger har man inte hört någon säga ”Metallica har inte varit bra sedan Master of Puppets”? Antagligen så många gånger att man varit miljonär vid det här laget om man räknat.
Jag håller inte med. Jag gillar t ex deras vattendelare The Black Album. Men sedan dess har jag låtit Metallica ligga. Fram till nu. Jag tänkte att jag skulle ge St. Anger en chans.
Slår Lars Ulrich på oljefat är min första tanke när första låten Frantic drar igång. Trummorna är brutalt högt mixade och låter… ärligt talat skit. Hur kan ett så stort band med en så stor produktion inte höra det uppenbara, kan man undra.
Från det intrycket lyckas det aldrig repa sig. Har man börjat störa sig på en sak hör man inget annat än just det man stör sig på och temat går igen låt efter låt.
Vill man nu väl är det i alla fall originellt, kanske skulle man kunna kalla det här för någon form av industrimetal. Det är inte direkt lätt att referera till något annat man hört som jämförelse.
Men det är de där jävla trummorna. Och avsaknad av gitarrer. Om jag inte hör fel förärar Kirk Hammet inte skivan med ett enda gitarrsolo. Det blir en aning monotont när skivan går i ungefär samma tempo rakt igenom. Det blir svårt att lyfta fram någon låt, för mig blir det liksom inget som sticker ut. Trist!
Det här är inte för söndagslyssning dagen efter några bira, de här oljefatstrummorna behövs inte. Jag lägger tillbaka i hyllan, där kommer den antagligen få stå.
Vad tycker du om St. Anger och vilken är Metallicas bästa?
Lämna ett svar