Det finns vissa klassiska mästerverk som man ser alldeles för ofta i skivbackarna, som istället borde ligga på din skivtallrik. The Clash tredje studioalbum är ett sådant.
Det finns ganska gott om band som jag ratat genom åren. Punk har alltid legat nära hjärtat. Men så har i ärlighetens namn inte The Clash gjort. På senare tid har jag gett en del ratade band chansen igen. Däribland stora namn som Nirvana, Ozzy och Clash. Som alla av någon anledning ratades i tidig tonår. Men vilka pärlor man missat.
”London calling” släpptes 14 december 1979, det innebär att albumet snart firar 35 år. Snacka om att åldras med stil!
Skivan går på knock direkt och inleder med titelspåret. Det där introt som får de flesta att direkt höra vilken låt det är. Trummorna, basen och sedan Joe Strummers sång. Därefter följer en kavalkad av låtar i olika stil. Att kalla Clash punk är att göra det för enkelt. Det är rock, raggea och rockabilly i en skön kompott.
The ice age is coming, the sun’s zooming in
Meltdown expected, the wheat is growing thin
Engines stop running, but I have no fear
’Cause London is drowning, and I live by the river
Man kunde nästan tro att det är Greta Thunberg som författat raderna om olycka och elände i spår av kärnkraftsolyckor och klimatförändringar. Eller så var det inte en spåkula om en framtida ung dams olyckskraxande budskap som var i tankarna, utan bara Harrisburgolyckan som var på tapeten.
Albumet utsågs 2003 av Rolling Stone till det åttonde bästa albumet någonsin, på listan ”The 500 Greatest Albums of All Time”. En hyfsad placering, får sägas.
Bortglömd pärla på plattan är annars den avslutande ”Train in Vain”. Ett spår som tydligen lades till i sista minuten som ett så kallat ”hidden track”. En låt som faktiskt blev den populäraste i USA där den klättrade till en 23:e plats på Billboardlistan.
Är detta en bortglömd pärla även för dig? Dags skaffa den och förtära den. Det är den värd.
Lämna ett svar