Senaste gången jag såg Toy Dolls lira var på Pretty Shitty Kjell arrangerat av den nu framlidne punklegendaren Pike. Det var 2015. Så här drygt tio år senare undrar man om det är lika piggt som man minns att det var då.
Toy Dolls har hängt i nästan lika länge som undertecknad själv funnits i jordelivet och har sedan sent 70-tal förärat oss med humoristisk punk. En kompis frågade mig vad man ska kalla deras musik för och skulle man nu ge ordet ”gladpunk” en verklig betydelse så vore det väl att klistra det epitet på den här trion.
Att Stockholm dränktes i sol dagen till ära ställde till det en del. Faktiskt en hel del. Ölen på balkongen innan taxin in till stan blev några fler än tänkt. Väl framme på Kollektivet Livet i gamla Birkas lokaler blev det inte bättre.
Takbaren var öppen.
Det innebar att förbandet Mimikry helt glömdes bort. Och att man plötsligt insåg att ”vi sitter ju för fan nästan själva här uppe”. Inte så konstigt sedan huvudakten sedan ett tag tillbaka redan äntrat scenen.
Så kan det gå.
Väl nere vid scenen, eller nåja en bit bak i havet, kunde man snabbt konstatera att energin var på topp. På riktigt på topp. Dig That Groove, Idle Gossip, Nellie the Elephant framfördes med samma distinkta ”barnröst” som bara sångaren Olga kan uppbringa. Gitarren var lika välspelade som förr. Det är inte alltid tre musiker klarar av att fylla ljudbilden fullt ut, här är det inga som helst problem. Ännu en i raden av ”nya” trummisar i Jamie Oliver (UK Subs, Dragster med flera) skötte sin uppgift briljant.
Det är svårt att bli annat än glad av denna gladpunk och hitsen av snart 50 års låtskrivande är många. En del band som verkat så pass länge ser man att de sjunger på sista versen. Vad gäller Toy Dolls är de så pigga att det känns som att de precis har börjat.
Bli först med att kommentera